Tillbaka till Fräcka Fisketips

Jag hade heligt lovat min kära sambo att det inte skulle bli en fiskeutflykt. Hon hade överraskat mig med en barnfri helg i en ostörd liten stuga vid havet. Långt från civilisationen men farligt nära vattnet. Jag kunde således inte motstå att ta med ett litet emergency kit - ett spö, en rulle, några krokar, drag, flöten och andra "bra-att-ha-prylar" för fisketurer som inte ska bli av. Föga anade jag att det skulle resultera i en ny favoritmetod för att fånga kraftfulla abborrar.

När skymningen föll och kvinnan i mitt liv försjönk i en god bok drogs jag obönhörligt ned mot den lilla pittoreska fiskehamnen och iakttog fina abborrar som löpte amok så att löja, mört och småid sprätte i ytan. Jag hackade fram några maskar ur myllan bakom stugan och tacklade upp ett mete. Maskarna gick åt som smör i solsken, men det var mest de små abborrarna som fattade tycke för det slingrande betet. Jag behöll ett par tusenbröder och använde det ljusa, sega bukskinnet som bete. Inte ett hugg. Jag vevade in för att göra ett nytt kast mot bortre piren. Innan jag hann uppmärksamma den stora plogen som följde mitt flöte böjdes spöt i en skön båge och de tunga knyckarna från en ståtlig Perca Fluviatilis leddes rakt in i medvetandet. Fast fisk. Stor fisk. Abborren levde rövare ett bra tag innan jag kunde lyfta upp den för beskådan. Den vägde sju-åtta hekto och var sällsynt fet och välfödd. Jag upprepade proceduren. Ett 20-meterskast mot bortre piren, invevning och ... smack! Innan mitt samvete drog mig tillbaka till en fika framför öppna spisen hade jag fångat och återutsatt ett tjugotal abborrar i vikter mellan tre-fyra hekto och dryga kilot. Stolt och nöjd vandrade jag tillbaka med en matabborre i handen och övertygelsen om att jag nyss uppfunnit en ny revolutionerande fisketeknik.

Inte bara ett sommarfiske
Nu är det förstås så att det vare sig är nytt eller revolutionerande att meta abborre med fiskbitar och flöte, men det kan likväl vara oerhört effektivt. Faktum är att jag fortsatt att använda den superenkla metoden och kommit att föredra den framför andra sätt att fånga grov abborre.

Sommartid när abborren är aktiv och gärna jagar småfisk på grundvattnet morgnar och kvällar fungerar det här enkla fisket förstås ypperligt. Eftersom den här fiskemetoden delvis är en spegelbild av den populära sink-and-draw-metoden har jag valt att kalla den för "float-and-draw". Om det förra är ett supervapen under vårfisket efter köldstela abborrar så är det senare mer av ett latmansfiske under sköna sommarkvällar. Men det kan också vara dödligt effektivt under ruggiga höstdagar då abborren är trögare eller iskalla vårmorgnar då svullna lekabborrar bevakar revir.

I korthet innebär float-and-draw att du flötmetar med fiskbitar eller dött agn (småfisk eller räkor, till exempel). Genom att dra betet åt sidan, veva in det och flytta det någon meter med jämna mellanrum ger du liv åt det annars orörliga betet. Oftast förflyttar jag tacklet i samma stund som det stabiliserat sig med linan rakt neråt, om det inte hugger innan dess förstås. Dra, vänta, dra, vänta. I lagom sakta mak. Man måste hinna sörpla i sig kaffet emellanåt också.

Flötet gör att betet håller sig på önskat djup, att du ser hugget och att inte agnet dalar för snabbt mot botten - vilket är den kanske viktigaste aspekten när du fiskar efter aktivt jagande abborrar. När abborren står truligt vid botten och vispar lite förstrött med fenorna får man istället försöka loda ner betet intill botten och göra långsammare rörelser. Låt gärna betet sakta, sakta släpa i bottendammet. Mången trög abborre har lurats till hugg med det tillvägagångssättet, sanna mina ord.

Dalande bete ger hugg
Precis som många pimpelfiskare fått erfara hugger abborren gärna när betet (pirken/kroken/mormyshkan etc.) stannar upp för att börja dala neråt. Antagligen är det just därför float-and-draw kan vara så ohyggligt effektivt. Du drar fram en simmande fiskstrimla med allt som lockar av rörelse och doft. Plötsligt stannar den upp och svävar mot botten. Huggreflexerna hos en jagande abborre utlöses i regel blixtsnabbt av sådana förföriska kombinationer.

Men även ett helt stilla bete kan ge hugg. Fler än en gång har jag hämtat fikatermosen eller rotat i fiskeväskan för att sedan upptäcka att flötet saknas därute på vattenspegeln. I mild panik slänger man sig på spöt lyfter till mothugg och har med lite tur en sprattlande abborre i andra änden.

Beten
Eftersom man inte behöver bekymra sig om att hålla betesfisk vid liv blir det enklare och smidigare än traditionellt mete med betesfisk. Float-and-draw-fisket fungerar med stjärtar, huvud eller bitar av bukskinn från i stort sett vilka fiskar som helst. Eller varför inte en liten död löja? Det brukar sällan vara ett problem att meta upp ett par mörtar, löjor, småabborrar, sarvar eller vad det nu finns för bytesfisk i vattnet. Annars kan du köpa ett par strömmingsfiléer eller spara några småfirrar i frysen för kommande turer. Jag föredrar dock 5-10 cm långa strimlor av bukskinn från exempelvis abborre. Strimlorna fäster bra på kroken, simmar likt en jigg när du drar tacklet hemåt och är fina munsbitar för artfränder av god storlek. Kombinera gärna med ett öga eller någon del av innanmätet om det skulle vara trögt. Doftspår är i regel funktionellt. Pröva dig fram. Allt är tillåtet.

Tacklet
Välj flöte efter hur långt du behöver kasta och efter hur stora fiskbitar du tänker agna med. Mina trevligaste float-and-draw-fisken har mestadels skett på närdistans. I gryning och skymning kommer ofta stora abborrar in i fiskehamnar, runt grynnor, nära badbryggor och i grunda vikar. Då behövs sällan superlånga kast. Dessutom är det trevligare att ha flötet inom synhåll så att även ögonen får en trevlig och inte alltför ansträngande stund vid vattnet.

Både glidande och fast flöte fungerar bra i stilla vatten. Nylonlinans diameter är en smaksak, men jag tycker inte att det finns någon anledning att använda ultralätta tackel. En grovlek på 0.20-0.25 lämpar sig ganska fint för abborrfisket. Kör du med flätlina kan du förstås gå ner i dimension ytterligare. Lämna helst de sista 30-50 centimetrarna utan bly. Det gör betet mer levande och rörligt i vattnet. Det mindre motståndet hos en oblyad tafs gör också att abborren tycks "spotta" mycket sällan.

En krok i storlek 6 eller 8 passar strimlorna jag beskrev ovan. Anpassa kroken efter det bete du tänker använda. En hel löja som fästs i överkäken behöver ingen jättekrok, men ett huvud från en 30-gramsmört kanske kräver en 4:a för att fiska bra.

Har du ett matchspö med mjuk, skön aktion i din utrustning är det ett bra val. Annars duger ett vanligt haspelspö på 8 - 10 fot alldeles utmärkt. Men du bör kanske undvika din styva gäddpåk eller ditt 6,5-fots gummimjuka UL-spö.

Rapp eller iskall?
De som metat med levande beten vet att det ofta är den iskalle taktikern som klarar hem flest hugg. Försöker du kroka fisken för snabbt efter att flötet dykt resulterar det ofta i nollkontakt. Här är det lite annorlunda, eftersom fisket på sätt och vis är ett mellanting av spinn och mete. Om du fiskar med större beten kan abborren behöva lite tid för att hinna svälja, men för att inte riskera att kroken fastnar i den glupska abborrens svalg tycker jag att det är bättre att vara lite för kvick med mothugget. Ofta tar ju abborren kroken i tacklets förflyttning, vilket gör att du kanske inte uppmärksammar exakt när det hugger, utan först ett par sekunder senare. Å andra sidan är det inte ovanligt att du sitter som på första parkett och iakttar hela händelseförloppet. Breda plogar och abborryggar i attack mot linändens lockbete gör att du ser hugget innan du känner det. I dessa fall kan du höja spöt relativt fort och ha fast fisk.

Med så enkla redskap och avskalad teknik går det att lura fina abborrar. Testa nästa gång du passerar din favoritsjö eller en liten småbåtshamn. Och ta gärna med en skön stol där du kan njuta av både skådespel och matsäck. Eller paddla ut i en kanot och bli ett med den stilla omgivningen. Livet är till för att levas gott. Och det finns inte mycket som slår en spännande batalj med randiga rovfiskar i skymningsljuset. Ja, det skulle i så fall vara övertygelsen om att man just uppfunnit en alldeles egen supereffektiv fisketeknik.

:) Niklas "Nicka" Hellenberg
Författaren nås på nicka@fiskejournalen.se

Texten är tidigare publicerad i Fiskejournalen nr 6 2002

Tillbaka till Fräcka Fisketips